Stålsickling vs. Stenslipning: Matchen avgjord?
I decennier har "sanningen" varit att man måste lämna in skidorna på stenslipning en gång per år. Men en ny (eller egentligen nygammal) metod har tagit över bland materialvetare och elitåkare: Stålsickling.
Skillnaden på mikroskopisk nivå
Det handlar om hur man bearbetar plasten (polyetenen) i belaget.
Stenslipning (Nötande)
En roterande sten slipar ner belaget.
Problem: Eftersom plast är mjukt och segt, "trasas" ytan sönder. Mikroskopiska hårstrån (ludd) reser sig. Detta ludd bromsar skidan enormt. De måste "limmas ner" med paraffin (som sedan nöts bort).
Stålsickling (Skärande)
En vass egg hyvlar av ett tunt skikt.
Fördel: Snittet blir rent. Inget ludd. Du får fram 100% ren, hård plast som glider fantastiskt bra direkt, utan att behöva mättas med valla.
Jämförelse
| Egenskap | Stenslipning | Stålsickling (Skimateria) |
|---|---|---|
| Ytans renhet | Luddig (kräver fibertex/valla) | Slät och ren direkt |
| Hållbarhet | Kräver omvallning ofta | Håller mil efter mil |
| Kostnad | 300-500 kr / gång | Engångskostnad för verktyg |
| Möjlighet att ändra | Måste lämnas in | Gör det hemma på 15 min |
Slutsats
Stenslipning är bra för att plana en skev skida. Men för att skapa den ultimata glidytan är den skärande sickeln överlägsen. Varför betala för att få en luddig yta som du måste valla, när du kan hyvla fram det perfekta glidet själv?